När Pascal, det nya nationella systemet för att hantera så kallade dosläkemedel, började införas under sommaren strömmade Lex Maria-anmälningarna in till Socialstyrelsen. Det fortsätter att få svidande kritik när jag pratat med människor inom vården under hösten.
Flera artiklar i tidningen Sjukhusläkaren tar också upp problemen. Njurmedicinaren Bengt von Zur-Mühlen i Uppsala demonstrerar svårigheterna för tidningen:
”– Det är enormt svårt att lägga in nya patienter i systemet eftersom man måste ange var deras närmaste apotek ligger, alternativt vilket särskilt boende de bor på. Jag har varit med om att det har varit helt omöjligt att hitta uppgifterna, och då går man tillbaka till reservrutinen igen.
Besvärligt är också att det inte går att ändra doseringen.
– Alla andra uppgifter stämmer, jag ska bara ändra från 100 till 150 mg. Då måste jag först sätta ut läkemedlet och sedan sätta in det igen, och då måste jag ange all information igen, produktnamn, läkemedelsform, när på dygnet medicinen ska tas och så vidare. Det är otroligt tidsödande.
– Dessutom finns ett visst inslag av trial and error. Jag väljer preparat i en rullista, där det inte går att se läkemedelsstyrka, typ och så vidare utan jag måste chansa och välja ett alternativ, för att få se all information om det. Var det då inte rätt så måste jag börja om från början igen.”
Pascal är djävulens verktyg (2 nov 2012)
Ännu mer skarp kritik mot hur dåligt anpassat Pascal är till verksamheten kommer från landstinget i Jönköping. ”Beslutet om Pascal verklighetsfrämmande”, skriver chefläkare och apotekare i Dagens Medicin.
Klagomålen gäller inte bara design och funktion, utan också prestanda. Systemet är långsamt och opålitligt och går ofta ner. Enligt Cehis beror stoppen på fel i bakomliggande system hos Apoteket. Frågan är om det gör användarna gladare.
Systemets beställare och utvecklare på Inera och Cehis försöker i en annan artikel svara på frågan Hur kunde så mycket bli så fel? (2 nov 2012)
Någon typ av pilottest har gjorts med systemet innan det skarpa införandet, men det är oklart vilka slutsatser man dragit av det (om några). Framför allt skyller man på brådskan: det var så bråttom, så bråttom att införa systemet. ”Man tog inte hänsyn till våra synpunkter”, säger en representant för den medicinska referensgruppen i ytterligare en artikel (”Det var för många kockar inblandade”, 2 nov 2012).
Vad som kan förvåna en i denna spärreld av mycket tung kritik, med ett stort antal Lex Maria-anmälningar, är att ingen av de ansvariga har lämnat sina poster.
Jag tycker själv egentligen inte att det alltid är smart eller särskilt konstruktivt att kräva folks avgång stup i kvarten. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad som nog hade hänt, om till exempel en biltillverkare skulle ha släppt en lika farlig och undermålig produkt? En tillverkare av spisar? Eller värmepannor? Eller en leksakstillverkare?
Jag tror helt enkelt inte att de ansvariga då hade haft kvar sina jobb.
